Vissa dagar är värre än andra, så är det bara. Man kan inte alltid ha jätte mysigt och roligt. Man får helt enkelt vänja sig vid att inte alltid få det man vill.. En sak har jag fått, precis det jag velat, och det är att få tillbaka dig i mitt liv. Det känns fortfarande helt overkligt eftersom jag verkligen var helt inställd på att du aldrig mer skulle vilja ha med mig att göra. Jag är glad att jag hade fel. Det har verkligen varit jobbigt att veta att du inte finns där. Men som du själv säger, det är skönt att vi kan prata igen.. Det kommer antagligen inte bli lika bra som förut, och vi kommer säkerligen inte att stå varandra lika nära, och det är synd.. Synd att jag förstörde mellan oss. Men jag kan inte kräva någonting av dig, utan jag får helt enkelt skylla mig själv. Det var ju jag som förstörde det.. det var även jag som sårade dig. Efter ett tag trodde jag verkligen att du hade glömt bort mig och suddat bort mig ur ditt liv, att du inte värdesatte våran vänskap som jag trodde. Du sa även vid ett tillfälle att det som sårade dig mest var att jag ljög. Sanningen är den att jag ljög inte.. Och i slutändan ville jag göra det bästa för alla, och jag trodde att du var inräknad i det.. Tydligen gjorde jag inte det bästa för dig, inte just då. Nu vet jag inte riktigt vad du tycker.
Men det är skönt, att du finns där..

Nu sitter jag här i mörkret. Försöker ha fönstret öppet en aning, men blåsten stänger det lika fort som jag öppnar det. Framför mig, däruppe på hyllan finns två fotografier inramade. Båda två är lika vackra. Det översta föreställer mannen i mitt liv. Den mystiska blicken som tränger sig rakt igenom mig, även om den bara är ifrån ett fotografi. Det långa mörka håret som även mina fingertoppar vidrör om jag drar min hand genom mitt hår. Näsan, lite rund och glansig. Munnen som ler åt mig. Läpparna som är alldeles lagom fylliga. Ögonen som viker sig likt två regnbågar när han ler. Dragen i ansiktet, det lite halvrunda ansiktet men samtidigt smalt.. När jag ser mig i spegeln ser jag precis samma saker. Hur kan jag har ärv så mycket från dig? Dina gener dominerade hela mitt utseende. Det är konstigt att man verkligen ser hur nära besläktade vi är.. Men min personlighet, den skapade inte du.. Inte heller min uppfostran, mina åsikter eller mina livs värderingar.. Du gav mig ett tom rum, som jag än idag försöker fylla ut.. Du står här vid säng kanten varje natt, utan att säga ett ord. Utan att röra dig ur fläcken, ända tills jag somnar.. Du försvinner tydligen inte förän jag förlåtit dig. Men jag är inte redo. Du har inte visat dig förtjänt till det. Det är försent för dig att försöka finnas nu, du borde ha tänkt på det långt innan.. Du borde tänkt på det innan du lämnade oss, innan du valde något "viktigare". Mamma lärde mig att aldrig såra någon som inte förtjänar det. Tycker du att jag förtjänade det? Tycker du att vi förtjänade det? För du sårade oss verkligen. Den mannen som skall vara en förebild, som ska visa sig stor och stark. Den som ska förhöra varenda pojke som kommer innanför ytterdörren, för att se till att jag får den bästa. Men vart i helvete fanns du? Egentligen vet jag inte om jag vill ha svaret på den frågan. Antagligen hade svaret blivit att du inte vet, eller att du satt på en parkbänk och söp skallen av dig. Det sista alternativet hade nog gjort mest ont, för det hade bevisat vart du står, vad du tycker va viktigast. Ändå blir jag alltid helt tårögd när jag tänker på dig, och jag känner hur en eller två tårar inte kunde undvika att smeka min kind. Kanske är det för att jag saknar det jag aldrig har haft.. Det är synd att det blev som det blev. Vad som än fick dig att bli som du blev, och hur du än blev, så kommer du alltid att vara en stilig man i mina ögon. Och tyvärr, så borde du känna dig älskad pappa.

..Zindoria