Nu är jag hemma i min ensamhet. Sitter och lyssnar på go lugn musik. Är väldigt trött så inatt sitter jag nog inte uppe så länge.. I natt är en sådan natt när man tänker mycket, och man kan inte sortera tankarna. Om det är något som jag skulle vilja lära mig så är det nog just det, att sortera. För ibland kan tankarna ta överhand, och då kan jag inte kontrollera mig. Och då får jag lätt panik, och panik är något jag helst vill undvika... Just nu sitter jag och stirrar ut genom mitt fönster, det är nästan helt svart, men det är några lykt stolpar som lyser upp min ensamma natt. Sådana här nätter gör så jag börjar tänka på dåliga saker, som alltid på något sätt leder till att jag börjar tänka på min mamma. Det är inte dåligt att tänka på mamma, men det är en sådan saknad. Hon var verkligen mitt allt, och det är hon fortfarande. Det finns ingen, verkligen ingen som betyder mer än henne. Min alldeles egna mamma.. Jag vill bara kunna sitta och luta mitt huvud mot din axel och glömma hela världens bekymmer, jag vill kunna sitta bredvid dig och bara andas in din doft. Jag vill ha dig här, jag behöver dig verkligen. Du var den vackraste, ditt leende gjorde mig varm och glad. Du är den som uppfostrade mig, tack vare dig är jag den jag är idag. Du har lärt mig mycket mamma. Du har lärt mig att man ska värdesätta varenda sekund som man har med någon man älskar, för någon dag är det borta, den man älskar försvinner. Om jag skulle få önska mig vad som helst, så hade det varit att få träffa dig, även om det så vore för bara en minut. Under den minuten hade jag kramat dig, andats in din doft, och fått se in i dina underbara ögon.. Men jag vet, att den minuter kommer aldrig. Jag kommer aldrig någonsin träffa dig igen.. Och det gör mig mer än bara ledsen, det gör mig förkrossad. Jag vet att jag har sörjt på ett onyttigt sätt, men jag vet inget annat sätt. Det går inte en sekund utan att du är i mina tankar. Mamma, min alldeles egna mamma. Du bara försvann, och ingen vet vad som händer efter döden, så vem vet vart du är nu, ingen.. Jag kommer aldrig glömma den natten, den besöker mig i mina mardrömmar ständigt. Den natten förändrade hela mitt liv. Och efter jag förlorade dig, den jag älskar mest, så har jag väldigt svårt för att hålla någon väldigt nära. Kommer någon för nära så stöter jag bort personen på ett eller annat sätt. Jag önskar att det inte vore så, för jag stöter bort dom som betyder mest för mig. Och det är ännu svårare när det gäller någon jag har känslor för, jag vågar inte, jag är så rädd att förlora någon igen. Är så rädd att jag ska mista någon jag älskar igen.. Ibland känns det som att jag verkligen inte klarar mer, att all min ork bara flygit iväg. Jag vill ju inte leva ett liv utan dig, du är den som ska finnas här. Jag vet att det inte är ditt fel att du är borta, men jag är ändå arg. Jag blir arg när jag är ledsen, för jag förstår inte varför det skulle hända. Jag förlorade ju den som jag behövde mest. Det finns inga ord som kan beskriva min saknad. Och sen låter det säkert helt sjukt i andras öron när jag säger att jag hellre vill ha min mamma än min pappa, men dom som tycker att det låter sjukt, det är dom som jag inte har berättat allt för. Jag vill inte berätta allt för någon, det är alldeles för smärtsamt. Ingen vill veta allt, för det blir en börda, man vet inte hur man ska reagera. Och det spelar ingen roll vad folk än säger, för man kan aldrig sätta sig in i den situaionen, aldrig! Inte ens jag kan sätta mig in i situationen när det gäller någon kompis förälders död. För alla har olika relationer till sina föräldrar. Jag kan då säga, att relationen mellan mig och min mamma var något magiskt. Jag har aldrig någonsin varit med om en mamma som kämpar så mycket för sina barn, som ställer upp på samma sätt som du ställde upp. Inte bara för dina barn, utan du ställde även upp för andra människor, som Peters kompisar. Dom saknar dig också, för du var som en mamma även för dom. Du va så snäll, du tänkte väldigt mycket på andra innan dig själv. Jag önskar bara att du hade tänkt mer på dig själv. Att du hade varit mer självisk och insett från början vad som var rätt att göra. Då hade du fått mer harmoni i ditt liv och i din själ. Även om det känns hemskt att skriva det här, men jag tror att du har det bättre i himlen än vad du någonsin hade det på jorden. Jag tror att det var det bästa för dig, för jag tror inte att du hade klarat mer ändå. Jag tycker inte att du är en svag människa, utan du är en stark människa som till slut inte orkade. Du hade för mycket helt enkelt.. Fan vad jag älskar dig. Hade jag mött dig så hade jag sagt det om och om igen.. Jag älskar dig verkligen. Och det finns inget som kommer få mina tårar att sluta falla, det finns inget som kommer få mig att glömma dig. Och tyvärr så tror jag inte att det finns något som kan få mig att gå vidare.. Jag behöver hjälp med det, men jag klarar det helt enkelt inte, jag är inte redo ännu. Du är en för stor del i mitt liv för att jag bara ska kunna gå vidare. För du är min mamma, och jag är din dotter..

..Zindoria