Ärligt talat, jag har nu skrivit fyra meningar som jag raderar en efter en för att jag inte har en aning om vad jag ska skriva om. Det är så jävla mycket jag skulle vilja skriva men det låter bara som att "jag tycker synd om mig själv". Det är ändå rätt konstigt att man aldrig ska kunna berätta hur man mår utan att alla ska säga att man bara tycker synd om sig själv.
Ja menar, ingen kan må bra jämnt. Och varför ska man inte få prata om det?

Jag har nu kommit till det stadiet då jag skiter i allt. Jag skäms över att jag tänker så men allvarligt, jag skiter faktiskt i allt, nästan..
Jag orkar inte gå till skolan, jag orkar inte sminka mig, jag orkar inte tänka. Jag orkar inte vara glad, jag orkar inte vara sur, jag orkar ingenting för helvete.

Jag vet att ingen kommer tro det jag skriver nu, men jag gör det, för det har hänt så det är ingen idé att någon säger att jag ljuger. I två nätter nu har någon ropat på mig. Och jag vet, tro det eller ej, att det är min pappa som ropar. Jag hör tydligt att någon ropar och jag hör att det är min pappas röst. Det är väldigt jobbigt och jag blir riktigt rädd. Först trodde jag att jag bara hörde fel, men jag hörde det tydligt. Jag kollade ut genom fönstret och det var ingen utanför som ropade. Och det hände igår igen, och det kan inte bara vara ett sammanträffande. Men jag vet vad han vill, men jag kan inte, jag kan inte göra det han vill. Maria ska beställa en tid till mig så att jag får hjälp. Först tycker hon att vi ska försöka tillsammans för att få han att försvinna och om det inte går så beställer hon tid.

Pappa, jag vet att du är död, du kan inte läsa min blogg men jag måste ändå skriva av mig lite. Det är ingen idé att du dyker upp såhär, det är ingen idé att du står vid min säng när jag ska sova, det är ingen idé att du ropar mitt namn för du kommer inte få din vilja igenom, jag är inte redo. Du gjorde ditt/dina misstag och du får ta konsekvenserna för det. Jag hatar dig enormt mycket för det du gjorde. Jag kan inte förlåta dig. Du kan inte begära min förlåtelse för jag är inte redo att förlåta dig än.

Jag mår riktigt dåligt. Jag vill att du ska lämna mig ifred. Jag har bett dig flera gånger så försvinn, försvinn ur mitt liv. Det räcker inte med att du är död, du måste försvinna helt!

Och inte nog med det, på söndag skall jag rensa ut resten av min mammas saker. Jag ska stå och välja vad utav min mammas saker jag vill spara eller slänga. Det var ett år sedan jag rensade där, och nu är det dom sista sakerna kvar.
Det är så jävla svårt, det är svårt att ens tänka på er, men ändå måste jag lida för att ni försvann.

Jag har tre kort i min bokhylla, två på min pappa och ett på mig och andreas. Jag vet inte ens varför jag har kort på min pappa där. Kanske vill jag påminnas om att han lämnade mig, med flit. Kanske vill jag bara att andra ska tro att jag sörjer normalt. Eller vad fan vet jag, dom står där. Jag brukar inte ens kolla på dom. En vacker dag kommer jag väl elda upp korten eller något utav ilska.

Idiot..

..Zindoria