Detta har varit en av dom jobbigaste dagarna i mitt liv. Har mått så fruktansvärt dåligt och allt jag har försökt glömma, alla känslor jag har gömt undan kom tillbaka! Allt på en och samma gång. Just nu mår jag väl lite bättre men det går som en berg och dal bana. Ena stunden ler jag, andra stunden gråter jag. Ibland stänger jag in mig i min egna lilla värld och vill bara vara ifred.

Idag var jag med skolan på bio, vi såg "i taket lyser stjärnorna". Den berörde verkligen. Ibland kändes det som att någon hade skrivit ett manus om mig. Det var sjukt likt! Allt det jag kände när mamma dog, kom återigen tillbaka. Samma känslor, samma tankar. Jag såg allt framför mig, jag ser allt framför mig. Minns vad som hände och vad folk runtomkring mig sa. Jag minns alla blandade känslor av hat och sorg. Jag hatade hela världen. Och jag bestämde mig för att aldrig prata igen. Och jag pratar inte, på väldigt länge. Jag var i min egna värld och drog mig undan. Nu känns det som att jag vill göra samma sak. Jag är på väg att göra samma sak. Det jobbigaste är nog känslorna. Dom gör så ont. Det känns som jag kallsvettas inuti kroppen, som att någon samtidigt står och eldar på varenda nerv i min mage. Och smärtan drar sig igenom hela ryggen och ger mig obehagliga ilningar i ryggraden. Skulle behöva smärtstillande. Skulle behöva någonting så får mig att försvinna och glömma för bara några timmar. Så jag får sova utan att bli störd och väckt.

Åt helvete med denna veckan, åt helvete med skolan, åt helvete med alla lärare som inte fattar någonting. Jag går inte tillbaka till skolan förän nästa vecka. Jag pallar inte det här. Jag borde inte behöva det här. Dom kan inte tvinga mig. En sak ska dom veta, dom har förstört allt. Dom har gjort så jag är på väg att gå under igen. Tack vare mina mediciner går jag inte allt för långt ner i depression.. Tänk då hur jag hade varit utan dom nu. Det hade inte gått..

Hejdå