Fucking shit liksom. Vad fan ska man göra? To much information.. Jag pallar inte allt på en gång. Och vart fan finns stödet?

Jag behöver bara skriva av mig. Jag kan inte sitta öga mot öga mot dig och säga vad jag tycker och tänker. Det funkar inte så.. Det bästa hade varit att skriva ett brev eller liknande och ge dig, men det hade tagit hundra år och skriva allt. Och du bara lackar ut så fort jag är öppen och ärlig. Du vill att jag ska säga allt till dig, men vad fan får jag tillbaka? Det är väl du som borde förklara dig? Är allt annat så jävla mycket viktigare?

Jag borde inte ha åkt till stockholm alls. Ibland vill jag stanna och ibland vill jag bara hem. Så länge man håller käften så är allt bra men så fort man säger något, så fort man vill ha svar och sanning så blir det ett jävla liv.

Fattar du inte att du svek mig? Vart fan fanns du när jag behövde dig? Jo, du satt 50 mil från mig. Du ville att jag skulle ringa, du ville att jag skulle skicka brev. Men vad får jag ut av det? Visst du kanske mår bättre men jag då? Vi andra då?

Vi som har fått kämpa dom här tre åren utan dig då? Vi som har fått stå ut med all skit? Är inte det värt någonting?

Du säger inte ens tack till henne, det var hon som fanns där. Det var hon som gav mig stöd när du inte fanns!

Vad fan är skillnaden? Du tog när du mådde dåligt, vad fan tror du inte jag mår? Jag bär så sjukt mycket inom mig, jag vill inte berätta för någon, inte någon jävla människa på denna jord.

Hon jävla anna på psykoanalysen? Vem fan är hon? Jag tänker inte gå på någon psykisk jävla utredning! Jag vågar inte, jag vill inte veta vad fan felet är! det blir fan inte lättare bara för det!

ÅÅÅÅÅH jag står fan inte ut.