Jag visste inte ens att man kunde älska någon så mycket att man mår dåligt fysiskt, men tydligen kan man det. Jag känner mig spy färdig och det känns som jag skall svimma hela tiden. Jag får ingen ordentlig sömn och jag kan knappt äta någonting. Jag känner ångest hela tiden.. Jag vill bara att det skall försvinna, att jag skall lära mig att må bra på egen hand. Jag är inte van vid att inte ha någon som förstår mig och lyssnar på det sättet du gör. Jag känner mig sjukt patetisk som mår så här dåligt för en killes skull. Folk har sagt innan att om man verkligen älskar någon så gör det ont, men när folk har berättat så har det låtit så överdrivet. Men jag förstår nu, det gör verkligen ont.

Jag vill visa att jag är mogen, jag vill visa att jag försöker gå vidare, jag försöker visa att jag låter dig göra som du vill. Men vad jag än säger och gör så blir det fel. Och när jag skriver sms så blir allting fel och jag kan inte förklara hur jag menar för det blir också fel. Jag är trött på att det blir fel hela tiden. Jag är bara 17 år, jag har hela livet framför mig och en vacker dag så kommer jag förhoppningsvis hitta någon som vill vara med mig. Men just nu känns det meningslöst för jag vill inte vara med någon annan, just nu känns det som att allt är förstört. Jag kan inte koncentrera mig på någonting för det enda som får plats i min tankar är du. Jag tänker hela tiden på vad vi har haft, på vad jag har förstört. Och ingenting finns kvar, bara för att jag trodde massa saker. Jag är så osäker på mig själv så jag trodde massa saker om dig. Jag trodde inte jag dög för dig, jag trodde att du var med mig tills du skulle hitta någon bättre, jag trodde att du inte älskade mig. Jag förstår inte ens vad jag fick det ifrån. Det finns ingen, verkligen INGEN som ställt upp för mig så mycket som du gjort, det finns ingen som stått ut med mig så mycket som du gjort endast för att du ville vara med mig. Det finns ingen som har tagit så mycket skit ifrån mig bara för att du älskade mig. Givetvis förstår jag att du inte vill vara med mig nu, jag förstår varför du aldrig mer vill ha mig som din flickvän. Jag har gjort dig så illa, och jag vet att jag har gjort mycket fel. Jag har varit envis och inte velat ändra på det jag gjort för att jag varit livrädd att det skulle sluta med att du skulle bestämma över mig. Men du skulle aldrig försöka bestämma över mig. Du sa bara vad du inte tyckte om att jag gjorde och jag borde verkligen ha lyssnat på dig. Du är den enda jag varit med som aldrig försökt ändra på mig.. Jag har verkligen aldrig haft såhär ont i hjärtat innan.

Innan det här var jag stark. Jag lät ingenting få mig att må såhär dåligt. Jag har alltid tyckt att jag har kunnat hantera saker bra. Jag har aldrig brutit ihop bara för att något av mina förhållanden har tagit slut. Men nu, det är helt annorlunda. Jag visste inte ens att det rymdes såhär mycket känslor i min kropp. Jag trodde aldrig att jag skulle älska såhär mycket. Och enda sedan i början har jag älskat dig mer och mer för varje dag som gått, och jag har verkligen varit livrädd för det. Jag har gjort dåliga saker jag ångrar väldigt mycket för att på något sätt stöta dig ifrån mig så att jag skulle sluta älska dig mer. Men till slut bestämde jag mig för att det verkligen är dig jag vill ha, att det inte är något fel på att älska någon så mycket. Men då var det uppenbarligen redan försent. Jag önskar att det hade tagit slut innan jag lät mig själv få såhär mycket känslor för dig. Fast mest av allt önskar jag att vi hade kämpat mer. Du anser att det inte fanns något att kämpa för, men för mig var vårat förhållande något, det var det bästa som hänt mig.

Alla säger att jag skall sluta jobba ner mig på en kille, att det går över och att jag kommer gå vidare. Jag kanske går vidare till slut, men det lär ta lång tid. Alla säger att jag kommer hitta någon annan som faktiskt vill ha mig, men vad spelar det för roll när jag inte vill ha någon annan? Du har lämnat minnen överallt så vart jag än är så tänker jag på dig. Allt påminner om dig. Jag vill fan inte ge upp hoppet om oss, men jag är så illa tvungen. Det bästa kanske är att glömma dig, men jag vill inte glömma dig. Folk säger även att jag någon gång kommer hitta en bra kille som jag kommer att dela mitt liv med, men det känns ganska overkligt eftersom jag trodde att du var den killen.

Och jag vet att det inte spelar någon roll vad jag säger eller vad jag skriver. Jag vet att du har bestämt dig. Jag måste få skriva av mig för om jag håller allt det här inom mig så går jag under. Jag känner mig så jävla dum som har förstört det här. Jag känner mig så jävla korkad, så jävla blåst. Jag rent ut sagt hatar mig själv för att jag gjort såhär. Jag vill inte vara i närheten av mig själv, men tyvärr måste jag det.

Fan fan fan fan fan fan helvetes fan fan fan fan fan fan fan!!!!! ='(