Jag vill verkligen kunna skriva så mycket i min blogg,  men det känns nästan som att om jag skriver något så kommer jag skämmas sen bara för att jag har öppnat mig. Jag behöver verkligen öppna mig och jag älskar ju att skriva på min blogg, men jag vågar typ inte.

Jag har en perfekt fästman, ett perfekt hem, ett perfekt husdjur. Allt är perfekt. Men ändå mår jag inte bra på insidan. Jag försöker prata om det men det går inte, för jag kan inte ens förklara vad det är eller varför. Eller egentligen vet jag kanske varför, men jag kan inte sortera det och det blir för mycket.

Iallafall så drömde jag en mardröm igår, den var lite annorlunda än dom jag brukar ha.. I slutet av drömmen kom min mamma in i rummet och tröstade mig, hon kramade mig och pussade mig på pannan.. Sen målade hon mina naglar och satte små diamanter på dom..

När jag vaknade så grät jag, så otroligt mycket. Men nu i efterhand vill jag drömma samma sak igen, för nu uppskattar jag den lilla stunden jag fick med min mamma. Alltså jag kände verkligen att det var äkta, att hon var där, att hon tog hand om mig. Hon var helt otroligt levande.
Jag skulle gärna vilja ha min mamma att trösta mig, men just nu är det en tröst i sig att veta att hon finns inom mig och att hon tar hand om mig på sitt eget sätt.
Jag älskar henne och saknar henne så sjukt mycket men jag tror hon vill att jag ska börja leva för henne, även om hon inte finns. Jag tror jag drömde om henne för att hon ville visa för mig att hon inte har övergivit mig helt, att på något litet sätt finns hon alltid här och pussar mig på pannan när jag mår dåligt.
Och det känns väldigt bra att veta det.